Kära Marianne
Juni 2010. Jag var patient på psyk avd 53. Mitt första steg utan övervakning var på din utställning. Efter 2 h var jag så känslomässigt uttömd att jag bara kunde sitta och stirra ut mot havet utanför Dunkers Museet.
Juli 2010. Dagen före min utskrivning jag besöker igen din utställning, med din röst som följer med mig. Jag skrattar jag gråter jag har min son som sover i sin vagn.
Labyrinten tog mig hårt i Juni jag föll ihop i ett utrymme omringad av speglar. ser mig. ser min kropp. hör de orden som skrämmer mig mest
- mamma - MAMMMA - M A M M A
Juli. jag stannar utanför sätter mig och håller min sons hand.
Han vaknar. reser sig - någon saknar sin mamma säger han.
Men inte han. Hans mamma är tillbaka hos honom.
..............
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar